Bulltofta flygplats invigdes 1923 och upphörde 1972. Området
har därefter blivit exploaterat, men där det bland bebyggelsen går att finna
byggnader från flygplatstiden. En sådan byggnad är Hangar 2, som invigdes 1926
och som på sin tid förutom hangar även hade en terminaldel med incheckning och
tull på norra sidan. Hangaren är byggd i trä med tak av limträbalkar. Tipslämnaren
besökte som flygplatsbrandman byggnaden var 12:e dag 1968 för att kontrollera
brandsläckarna. Vid denna tid hade Flygtjänst verkstad i hangaren.
I hangarens västra del sker nu spårvägsrenoveringar och där
det finns möteslokaler för både spårvägssällskap och järnvägsklubbar. Den östra
delen av hangaren nyttjar en bouleklubb. Den som vill se byggnaden interiört
kan passa på då dessa föreningar har arbetsdagar eller möten.
Mer info om hangaren:
Olga Schlyter: ”Bulltofta Hangar 2.” En antikvarisk utredning från Malmö Museer, Kulturarvsenheten. Rapport 2009:001
Jan Waernberg: ”Bulltofta flygstation. En berättelse om
flygets historia i Malmö 1923-1972.” Lund 1995.
Lars-Inge Grundberg, Lars-Åke Holst och Sven Stridsberg: ”Flyget
på Bulltoftaa 1919-1972.” Lund 2004.
Ett kvarter från Rådhuspladsen i Köpenhamn finns byggnaderna kvar från ett vattenverk som stod klart 1859. Vattenverket byggdes på en ravelin, en del av Köpenhamns befästningsverk (voldene). Voldene slopades först den 30 juni 1856.
Vattenverket är inte längre i drift, och ångmaskinen är flyttad till Danmarks Tekniska Museum. Det centrala läget och att byggnaderna är intakta, samt att man kan gå in på den gamla vattenverkstomten, och då befinna sig inom ravelinens gränser, gör att det är värt ett besök.
Då en av byggnaderna idag hyser en servering, är det möjligt att även se en del av det inre. Här finns även konsertlokalen Pumpehuset, en gång en lokal med pumpverk som försörjde köpenhamnarna med vatten, men där det nu är ett rikt flöde av musik, speciellt pop och rock.
Den gamla vaktbyggnaden vid Studiestræde.
Mer info från den del av uppsatsen “Vattenverk och vattentorn å fortifikatorisk mark”, som gäller Köpenhamn. Här redigerad som pdf-fil: Köpenhamn
Adressen till studieobjektet är Studiestræde 54. Sök på krak.dk/kort.
Det finns ett talesätt om att man kan dela Danmark i två likvärdiga hälfter, väster och öster om Valby Bakke. Motsvarande uttryck öster om Öresund är att dela Sverige i två likvärdiga hälfter, norr och söder om Landsvägen.
Högsta punkten på Valby Bakke (Solbjerg) är +31 m, vilket gjorde att man här förlade en högreservoar för Københavns vandforsyning, kopplad till det i föregående tips beskrivna vattenverket.
Reservoaren vid Søndermarken, Solbjerg och Valby Bakke innan den blev övertäckt. I fonden ses Frederiksbergs Slot (Zoologisk Have ligger till vänster om slottet). Numera finns det ett museum i reservoaren, vilket gör att man kan bese detta industriminne.
Reservoaren, Cisternerne togs ur drift 1981, men fick en ny funktion 1996 när Köpenhamn det året var Europeisk Kulturhuvudstad. Tipsaren besökte då Cisternerne, vilket blev till en kort artikel i i personalbladet Vattenstänk: Konst i Cisternerne.
Katrinetorps vattenverk anlades på 1940-talet för att klara den akuta vattenbristen i Malmö. Efter bara 410 driftdagar upphörde dock vattenleveranserna till staden.
Vattenverket ligger i Katrinetorps engelska park. Här finns maskinbyggnad, lågreservoar, luftare samt tre brunnspumpverk.
Det var år 1800 som patentet på ångmaskinen släpptes fritt. Det gjorde det möjligt för andra än engelsmännen att experimentera med ny teknik. Intressant nog var det i första hand maskiner som var kopplade till livsmedelsproduktion och därmed lantbruk, som blev de första tekniska innovationerna i Sverige. Abraham Niklas Edelcrantz byggde ”Eldkvarn” i Stockholm, en ersättning för vindmöllan som verkligen behövdes efter torra och stilla somrar. Nästa uppfinning var tröskverket.
I Skåne var det Frans Henrik Kockum som grundade Malmös första verkstadsindustri. Den låg vid Davidshall och kom till på 1840-talet. En stor produkt under Kockums tidiga år var lokomobiler och andra lantbruksredskap. Man skulle kunna säga att lantbrukets mekanisering har varit förutsättningen för den tidiga industrialiseringen i Skåne.
Nästan hela denna långa period av mekanisering inom lantbruket kan man studera på Kaj Olssons gård på Österlen. Här gömmer sig en enastående samling av lantbruksmaskiner och redskap. Dessutom finns i utställningen både en bensinmack, en butik, en fantastisk samling traktormodeller och diverse redskap, med eller utan motor, som använts i lanthushållet. Kaj Olssons samling är verkligen värt ett besök.
Kaj Olssons museum är öppet en gång om året, på den stora skördefesten som sedan tjugo år tillbaka arrangeras den första söndagen i augusti. Men alla som vill besöka samlingen är välkomna när som helst, sommar som vinter. Ring Kaj, tel 0411-550368.
Vägbeskrivning: Landsvägen mellan Tosterup och Svenstorp strax nordväst om Ystad, helt nära den lilla bokskogen vid Tosterup. Kör man västerut från Tosterup är det första avtagsvägen till vänster efter Tosterups slott.
Redan på den äldsta kartan över Höörs by från 1742 finns vattenkvarnen utmärkt. Nuvarande kvarnbyggnad uppfördes 1839 och var i drift till 1947. Efter år av förfall och rivningshot, restaurerades den 1979-80 av ideellt arbetande medlemmar i Föreningen Höörs Mölla.
Den trivsamma miljön med kvarndamm, möllarbostad och trädgård, gränsar till de gamla kvarnstensbrotten i Stenskogen, ett område som planeras bli kultur/naturreservat.
Föreningen Höörs Mölla – historik och restaurering.
Det började egentligen 1973, då Höörs kommun köpte hela kvarnfastigheten för att bygga bostäder. Själva kvarnen lämnades att förfalla och 1978 hamnade Höörs Mölla på kommunens s.k. saneringslista, d.v.s. en förteckning över byggnader, som enligt fastighetskontoret borde rivas.
En knapp majoritet i kommunstyrelsen ville emellertid pröva att rädda möllan och utsåg en arbetsgrupp på fem personer hämtade från kommunstyrelsen, kulturnämnden och tekniska nämnden.
Gruppens uppdrag var att ”undersöka möjligheter till bidrag för upprustning av Höörs Mölla och lägga fram förslag till program för upprustning och fortsatt användning”.
Gruppen som utsågs var Sigvard Persson, Per-Erik Trobäck, Henry Johansson och jag själv, som valdes till ordförande. Kommunens fastighetstekniker Peter Bosson blev vår sekreterare. Vi arbetade ganska informellt. Intresset från allmänheten var mycket stort och ett antal frivilliga anmälde sitt intresse att få hjälpa till med upprustningen.
Den 15 dec 1978 presenterade arbetsgruppen sitt förslag till kommunstyrelsen, vilket bl.a. gick ut på att kommunen tacksamt skulle mottaga erbjudanden om frivillig, ideell arbetskraft samt anslå 235.000 kr till material och el- och vvs-arbeten. Detta kunde facket inte acceptera och alltihop höll på att gå om intet.
Inför detta motstånd föddes idén om att en ideell förening skulle kunna rädda möllan. Initiativet togs av Henry Johansson och den 21 mars 1979 bildades Föreningen Höörs Mölla, stadgar antogs och styrelse valdes. Själv blev jag ordförande och är så fortfarande. Sigvard Persson blev kassör och är nu hedersledamot.
Föreningens ändamål blev:” Upprustning och framtida bevarande av Höörs Mölla. Medlemskap kan vinnas av var och en som har intresse för föreningens arbete.”
Nästa steg blev att föreningen anhöll hos kommunen att få arrendera möllan och tomten – dock inte dammen – för att på ideell väg restaurera själva kvarnbyggnaden. Vidare anhöll vi om ett engångsbidrag på 235.000 kr till material och sådana arbetsinsatser som ej förväntades kunna utföras ideellt.
Ärendet kom upp i fullmäktige, återremitterades för fackliga förhandlingar, kom tillbaks till fullmäktige, bordlades och inte förrän 30 maj 1979 beslutade fullmäktige säga ja till föreningens anhållan. Till råga på allt överklagades beslutet.
Men skam den som ger sig: den 16 juli kunde det fantastiska restaureringsarbetet börja! Erik Broberg blev den perfekte arbetsledaren för en entusiastisk skara människor. Trots att arbetet var hårt och mycket krävande var humöret på topp mest hela tiden.
Allt arbete planlades noga och blev dokumenterat i detalj, både skriftligt och med fotografier. Hermann Beissel följde arbetet med sin kamera.
En kärntrupp på fem pensionärer: Erik Broberg, Sigvard Persson, Henry Johansson, Arthur Ringström och Ragnar Persson arbetade så gott som dagligen på möllan.
Den 3 augusti var nya taket färdigtäckt. Knut Jönsson hade lagt på tegelpannor, som i sin tur genom Peter Bossons försorg hade tagits tillvara från den gamla Mellanstadieskolan. Gråstensmuren var då också fogad.
I november påbörjades det oerhört krävande arbetet med reparation av kvarnhjul och maskineri. Vid årsskiftet hade 2.641 arbetstimmar lagts ner.
Januari 1980 startade renoveringen av bostadsdelen, tre rum och kök på 70 m2. I augusti var kvarnbyggnaden färdigrestaurerad och ytterligare 2.540 arbetstimmar hade avverkats, totalt 5.181 timmar!
Den 13 september 1980 invigdes Möllan. Brandkåren pumpade vatten på kvarnhjulet – någon kvarndamm fanns ju ännu inte! Kommunfullmäktiges ordförande Sylve Öfström delade ut standar, presidenten i Lions Club överlämnade en litografi av Ebbe Sjölin med möllan som motiv. Möllan var fullpackad med intresserade och imponerade människor!
Den 13 maj 1981 fick föreningen byggnadslov att uppföra en förrådsbyggnad och i september samma år började kommunen iordningställa den yttre miljön: restaurering av mölledammen, anläggande av promenadstig och parkeringsplats. Föreningen bidrog med att bygga ett reglerbart dämme.
Till möllans trädgård iordningställde föreningen en uteplats med bänkar och kvarnstensbord.
På årsmötet den 15 maj 1982 invigdes den kompletta kvarnanläggningen av kommunalrådet Stig Glimbrand. Höörs Manskör sjöng och solen sken!
Den 15 februari 1983 erhöll föreningen ”Diplom för berömlig samhällsgagnande gärning” av Höörs Rotary-klubb.
Den 12-15 juni 1986 deltog föreningen i Höörs Jubileumsmässa. I kortegen drog två ardennerhästar en vagn lastad med möllesäckar. På en skylt stod: ”1886 körde bönderna till möllan – 1986 kör turisterna till möllan”.
Prinsessan Christina, som invigde Jubileumsmässan, gjorde före invigningen ett besök på Höörs Mölla och Sigvard Persson guidade med den äran!
Maj 1998 fick Föreningen Höörs Mölla Frosta Härads hembygdsförenings kulturpris ur friherre Werner von Schwerins Minnesfond.
Föreningen deltar varje år, första söndagen i juli, vid firandet av Möllornas Dag. I flera år anordnade också föreningen hantverksutställningar i möllan och dessförinnan kultur- och musikaftnar på Ekeliden.
Trerumslägenheten samt förrådsbyggnaden med garage, toaletter, tvättstuga och verkstad utgör själva förutsättningen för verksamheten. Hyresgästerna svarar för tillsyn och vaktmästarsysslor och hyresintäkterna finansierar reparationer och underhåll av byggnaderna.
1920-tal.
1920-tal.
1930-tal.
Valter Persson, den siste möllaren.
Restaureringsarbete 1979.
Fem eldsjälar 1979. Erik Broberg, Sigvard Persson, Arthur Ringström, Ragnar Persson och Henry Johansson.
Efter restaureringen 1979-80.
Den nuvarande hyresgästen Per Herrmann, med en bakgrund i turistbranschen, driver café vid möllan och tar hand om möllans trädgård. Genom denna konstruktion har kommunen, som ju formellt äger möllan, kommit mycket lindrigt undan tack vare alla eldsjälar i föreningen som under åren på olika sätt med stor energi, glädje och kunnighet underhållit, vårdat och att tagit hand om Höörs Mölla. Höörs kommun har begåvats med en turistattraktion, dit skolklasser, föreningar och enskilda gärna söker sig.
Gunnarps Tegelbruk i Tjörnarp från ca 1850 drevs ursprungligen som ett mindre gårdsbruk tillhörande Gunnarpsgården. Genom järnvägens tillkomst blev det bättre avsättningsmöjligheter och under ledning av fabrikör John Olander ökades produktionen betydligt.
År 1898 byggdes en rektangulär gråstensugn, typ ringugn med 18 stycken brännkammare och tegelklädda valvgångar. Varje kammare hade en port mot utsidan av ugnen. Ovanpå ugnen fanns ca 300 bränsleluckor.
Ringugnen, insida.
Bruket sysselsatte som mest 35-40 man och var under 1900-talets första hälft det största företaget i Tjörnarp. Som mest producerades 2,5 miljoner tegel per år.
Efter en förödande eldsvåda år 1958 lades bruket ned. Själva brännugnen blev kvar men taköverbyggnaden brann ner. Den 37½ meter höga skorstenen revs året därpå.
Efter branden användes ugnen en tid som hönseri och potatiskällare men lämnades sedan att förfalla i 35 år. Träd och buskar slog rot ovanpå ugnen och växte sig stora.
1985 kom ugnen med i Länsstyrelsens kulturminnesvårdsprogram och i Höörs kommuns Bevaringsplan. Samma år förvärvade Höörs kommun ugnen genom markbyte.
I samband med den s.k. Landsbygd 90-kampanjen ”Hela Sverige ska leva” startade Tjörnarps Sockengille ett antal studiecirklar. En av dem kom att arbeta med sin hembygds miljö, kultur och historia.
Tanken väcktes att på ideell väg och genom bidrag försöka rädda den unika ringugnen från fortsatt förfall och även beskriva gångna tiders tegeltillverkning.
Ringugnen, utsida.
1993 – 94 restaurerades ringugnen och försågs med en taköverbyggnad. Arbetet administrerades genom Tjörnarps Sockengille och kunde utföras tack vare ALU-(arbetslivsutvecklings-) arbete, ideellt arbete, gåvor och bidrag.
Lergravarna.
1994 den 9 september återinvigdes ringugnen av landshövdingen. 1995 i maj utkom boken om Gunnarps Tegelbruk och i juni fick Sockengillet kommunens kulturpris. 1999 i oktober beslutade Höörs kommunfullmäktige att avsätta lergravarna (ca 12 hektar) som naturreservat.
Filfabriken i Hässleholm som trots sitt namn inte handlar om filmjölk utan om hur man hugger filar.
1917 startade verksamheten och under 1900-talet högg man filar till industrier i hela landet. Som mest var man sex anställda. Fabriken var i drift till så sent som 1986.
Efter en yttre restaurering sätter nu eldsjälar inom Västra Göinge hembygdsförening istånd även maskinerna som drivs med remdrift.
Öppet efter överenskommelse med Nils Karlsson 0451-31 300.
Vägbeskrivning: Från järnvägsstationen:
Följ spåret norrut tills du kommer till bron över spåret, Viaduktgatan, använd den och fortsätt en 150 meter tills du kommer till en rondell och en livsmedelsbutik, ta av till höger in på Götagatan, och följ den tills du har Smedjegatan på vänster hand, följ den och du hittar den lilla röda tegelbyggnaden i en våning som inrymmer filfabriken i den första korsningen.
Tegelbyggandet har gamla traditioner i Skåne där det finns gott om lera. När städerna började växa under 1800-talet behövdes tegel i en större omfattning än nånsin tidigare.
Stora tegelbruk växte upp vid åmynningarna och längs kusterna i Öresund. Tegelstenarna skeppades med båt till Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Landskrona.
När järnvägen började byggas mellan Malmö och Lund 1855 var det tegelbrist och man fick skrapa ihop leveranser från åtskilliga mindre tegelbruk för att kunna bygga stationerna.
Vid denna tid uppstod Bjersunds tegelbruk, en av de få äldre anläggningar som finns kvar. Så småningom förvärvades det av Frans Henrik Kockum, grundaren av Kockums Gjuteri och Mekaniska Werkstad i Malmö (1840) och kom att ingå i hans företagsimperium, som förutom ett stort tegelbruk i Lomma (nu rivet) innehöll industrier som t ex Kallingeverken i Blekinge.
Den kvarstående tegelugnen i Bjersunds tegelbruk är en s k periodisk valvugn med fem fyrhål.
Om hur ugnen fungerade, tegelbrukets historia och den lyckosamma restaureringen på 1980-talet kan man läsa i ”Skånskt tegel” Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1984, en mycket intressant skrift för den som är intresserad av tegeltillverkningens historia i Skåne.
Vägbeskrivning: Buss 132 från Malmö eller Landskrona, buss 134 Malmö – Löddeköpinge – Hänkelstorp, buss 137 från Lund.
Promenad ett hundratal meter söderut från Bjärreds busstation, förbi Bjärreds intressanta nedlagda järnvägsstation i trä. Tegelbruket ligger vid kusten väster om väg 110. Servering och museum i en av bostadslängorna.
Mer tips: Andra intressanta bevarade tegelugnar från den äldre perioden är ringugnarna i Tegelberga (ca 5 km söder om Svedala), Tjörnarp (väster om järnvägen) och Utvälinge (vid Vegeåns mynning ca 5 km väster om Ängelholm). Bilder på dem kan du hitta i vårt digitala bildarkiv här på hemsidan.
För hundra år sedan blev det i Sverige allmänt tilllåtet att installera vattenklosetter och ansluta dem till det allmänna avloppsnätet (i Malmö 1908). Denna hygienhöjande produkt blev mycket populär. En industri i Skåne som tillverkade dessa nödvändiga säten var Ifö-verken i Bromölla.
Det var inte bara sanitetsgods som tillverkades på Ifö-verken, utan även sådant som eldfast sten till ugnar, cement, isolatorer, golvplattor, säkringar och mosaik.
Idag kan man beskåda ett urval av dessa produkter, samt arbetsmetoderna att tillverka dem, på Iföverkens Industrimuseum i Bromölla.
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information
Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.
