För en tid sedan revs lokstallet i Dalby efter en engagerad diskussion om möjligheterna att bevara byggnaden. Tyvärr hade förfallet där gått för långt för en ekonomiskt försvarbar lösning. I Lund är däremot ett bevarande fullt realistiskt under för-utsättning att man omedelbart tar i tu med de nödvändiga reparationerna av taket. Byggnaden är av stort kulturhistoriskt intresse. Lunds kommun har nyligen fattat beslut om försäljning av byggnaden.
(080604): Lunds kommun har valt att sälja med förbehåll att lokstallarna skulle bevaras av den nye köparen.
Lokstallet i Dalby.
Hardebergabanans lokstallar i Lund.
Fler bilder på lokstall och petroleumlager i Lund ( Lokstallet är byggt 1906 och petroleumlagret 1911.):
Ett bra exempel på kreativ återanvändning av en gammal industribyggnad är projektet ”Garaget” i f d Maskinfabriken Thule i Malmö, som ligger vid hörnet Lantmannagatan/Lönngatan. Stora delar av byggnadskomplexet är redan ombyggda till lokalerför stadsdelskontor, småföretag och ungdomscenter med musikscener. Men den stora maskinhallen står fortfarande och väntar på sin framtida användning. Förvaltningen välkomnar alla förslag!
Aktivera dig i föreningen Industrihistoria i Skåne!
Efter årsmötet i slutet på april har den nya styrelsen arbetat med att få fram nya uppslag och idéer om hur vi som förening kan nå ut och väcka intresse för föreningen och våra aktiviteter bland nya och gamla medlemmar.
Vi har nu existerat några år och aktiviteterna har varit många i vår lilla förening, däribland föredrag, seminarier och konferenser och intressanta utflykter till nedlagda och aktiva industrimiljöer.
En stor del av arbetet har varit fokuserat på sydvästra delen av regionen men våra ambitioner är även att försöka täcka in övriga Skåne genom att skapa kontakter och nätverk med andra aktiva bland drivande föreningar, organisationer och lokala museer.
Har du en intressant historia att berätta om någon industriell miljö, arkiv eller företag så kontakta oss gärna. Kanske kan vi gemensamt öka fokus på våra industriminnen och medverka till en växande debatt?
Vi vill ju värna om de anläggningar som finns kvar och öka intresset för industrisamhällets historia i Skåne. Då är det viktigt att ta vara på företagsarkiv, människors berättelser och minnen, bilder, föremål och dokument, och att göra dem tillgängliga för alla intresserade.
En utav de många aktuella industrimiljöer som hotas av nedläggning och rivning är Scanfabriken i Kävlinge.
Slakterinäringen har länge varit en stor och betydande del av livsmedelsnäringen i Skåne, med många små och lokalt drivna slakterier. Numera finns dock inte många slakterier kvar. Slakteriet i Kävlinge som länge varit en av ortens största företag är fortfarande aktivt, men nedläggning väntar och området kommer att omvandlas till att husera nya verksamheter och bostäder.
Industrihistoria i Skåne vill gärna sätta fokus på slakteriet och hoppas kunna återkomma med en intressant programpunkt. Har du information om Kävlingeslakteriet, har du kanske arbetet där eller känner någon som arbetat där så får du gärna kontakta oss.
En betydande del av föreningen är aktiviteterna för föreningens medlemmar. Efter den avslutande vårutflykten som gick till nordvästra Skåne med intressanta besök och kunniga guider vid gruvmuseet i Nyvång och Höganäsbolagets museum arbetar vi nu med planeringen av höst- och vårprogrammet.
Tidigt i höst tänker vi göra en utflykt till den nedlagda kättingfabriken i Killeberg, där de välsmorda och fullt fungerande mycket märkliga maskinerna står och väntar på att rassla igång under sakkunnig vägledning.
Dessutom planerar vi att besöka Malmö museers aktuella utställningar Tidernas stad och 100% Malmö, samt Kristianstads museum för att lyssna på ett föredrag om livsmedelsindustrins historia i detta område.
Vi återkommer med aktuella datum och tider.
Under tiden ber jag att få önska alla våra gamla och nya medlemmar en skön och trevlig sommar, titta gärna på våra sommartips om utflyktsmål, och hälsar er välkommen till höstens aktiviteter och debatter.
Framtiden för Malmö-Limhamns Järnväg, eller Sillabanan som den kom att kallas, är osäker. Skall vi bevara detta industriella arv, eller kommer banan att bara rivas upp utan motstånd?
Föreningen Industrihistoria i Skåne vill kämpa för att detta kulturella arv bevaras, och som blir 120 år 2008.
Mer om detta kommer att publiceras på bland annat denna sajt.
MLJ:s lok nr 1 Limhamn utanför Malmö C den 19 december 1998.
Tåg på väg mot Limhamn den 19 december 1998.
Tåg på väg mot Limhamn den 19 december 1998.
Äldre bild från banan.
Ribersborg hållplats. Bild från Christian Kindblads samling.
12.30-13.15 Lunchpaus (matställen på platsen eller medhavd kost).
13.15-15.15 Besök i Höganäs – stenkol, lera och keramik. Vi besöker de historiska fabriksmiljöerna kring Höganäsbolaget och guidas i Höganäs museum av f.d. huvudingenjör Berne Liljegren.
ca 16.00 Avlämning vid Dunckerska kulturhuset i Helsingborg.
Rapport från vårutflykten till Nyvång-Höganäs, 9 juni 2007.
Per-Jan Pehrsson, sekreterare
Nyvång I Nyvång togs vi emot av Otto Wichmann, en verklig veteran bland gruvarbetarna och en mycket kunnig och entusiastisk skildrare både av gruvnäringens historia och det praktiska arbetet under jord.
Otto kom till Sverige från Tyskland 1946 och började arbeta med kolbrytning i Nyvångs gruva 1948.
Stenkolslagren (kolflötserna) i nordvästra Skåne ligger varvade med lera och sandsten. Beroende på lagrens mäktighet, tillgänglighet och kvalitet ger de råmaterial till såväl keramik-, tegel- och stenprodukter vid sidan av kolbrytningen.
Den skånska kolbrytningen var länge koncentrerad till Höganästrakten, men under 1800-talets senare hälft och en bit in på 1900-talet öppnades en rad nya kolgruvor i nordvästra Skåne (t ex Stabbarp 1867, Bjuv 1873, Skromberga 1875, Ljungsgård 1887, Hyllinge 1901, Gunnarstorp 1914) och gav upphov till nya samhällen.
Flera av dessa kombinerade gruvdriften med tegelbruk. Lera av speciellt god beskaffenhet användes till eldfast tegel.
Nyvångs gruva, strax väster om Åstorp i Skåne (Ormastorp), öppnades 1907-11 med gruvschaktet ”Carl Cervin” som nådde ned till 100 meters djup. Gruvan ingick i det nyligen bildade Höganäs-Billesholms AB, som slog samman regionens stenkols- och lerindustri och blev ledare för all kolbrytning i Skåne.
Den utvecklades till den största kolgruvan i landet. Gångarna under marken fick en sammanlagd längd på över 50 mil och stod i förbindelse med gruvorna i Gunnarstorp och Bjuv.
Under andra världskriget spelade gruvan en viktig roll som bränsleleverantör till bl a järnvägsnätet och sysselsatte omkring 500 man. Sedan avtog kolets betydelse som energikälla i industrisamhället och 1966 lades gruvan ned.
Gruvschaktet är numera igenfyllt och plomberat. Men ovan jord reser sig en mäktig hög av huvudsakligen sandstenskross från gruvbrytningen.
Nedanför ”Bergbunken” ligger Nyvångs välplanerade gruvsamhälle med föredömligt utformade arbetarbostäder i sina trädgårdar. Av produktionsbyggnaderna återstår den monumentala maskinhallen, där gruvmuseet finns.
Med utgångspunkt från museets rika samling av föremål och bilder berättade Otto detaljerat och mycket levande om gruvarbetet i Nyvång med många målande exempel från sitt eget gruvarbetarliv.
Vi fick en unik inblick i det tunga och smutsiga arbetet i trånga gruvgångar, som efterhand underlättades genom ny teknisk utrustning och bättre transportsystem, men också om den positiva samhällsandan i den välutrustade trädgårdsstaden ovan jord, som på många sätt blev en förebild för liknande industrisamhällen i Sverige.
Besöket avslutades med en mycket instruktiv film från 1932.
Höganäs Resan till Höganäs där vi åt lunch blev en resa tillbaka till kolbrytningens historiska rötter. Och samtidigt ett intressant perspektivskifte.
Berättelsen om Nyvång skildrades underifrån, genom en gruvarbetares ögon och erfarenheter. Berättelsen om Höganäsbolagets historia belystes av engagerade och historiskt kunniga personer från verksledningen med en naturlig tonvikt på entreprenörernas, den ekonomiska utvecklingens och de tekniska innovationernas betydelse för företagets utveckling.
Staden Höganäs har utvecklats kring två samhällsbildningar som så småningom vuxit samman: det gamla fiskeläget i väster vid havet med sin mera oregelbundna struktur och det lilla regelbundet planerade brukssamhället vid Ryd kring kolbrytningen inåt land från tidigt 1800-tal.
Höganäs museum är inrymt i en av de äldsta byggnaderna, ”ett sandstenshus, 40 alnar långt, 10 alnar bredt, 2:ne våningar, inredt till mjölqvarn med complett eld- och luftmaskin, 2:ne par stenar, bebos för resten af grufvefolk”, uppfört 1814 och museum från 1925.
Kring museet grupperas spåren av ett litet rektangulärt mönstersamhälle som bestod av ett torg, bostäder, kontor, bageri, bryggeri, en park m m. Ett stycke österut ligger en unik sandstensbyggnad, ”Fyrkanten” (1820), en gruvarbetarbostad för 8 familjer. Den patriarkala strukturen i detta brukssamhälle understryks av den monumentala statyn över ”Eric Ruuth Grundläggare af Skånska Stenkolsverket” (rest 1861).
På museet togs vi om hand av Berne Liljegren och Rolf Andersson, båda med lång erfarenhet från ledande befattningar inom Höganäsbolaget. De gav en intressant orientering om kolbrytningens och Höganäsbolagets historia och de tekniska innovationer som gjorde det möjligt för företaget att utvecklas.
Kolbrytning i Skåne förekom redan under den danska tiden. Efter den svenska erövringen drev den mångsidiga grevinnan Maria Sophia Oxenstierna på Krapperups gods kolbrytning för södra västkustens fyrar fram till 1680. 1738 startade kolbrytning på nytt under ett bolag som bildats av Jonas Alström i Alingsås m fl. Man tillverkade också eldfasta deglar av leran.
Verksamheten övergick mot slutet av 1700-talet under dramatiska förvecklingar till godsägaren och industrimannen Eric Ruuth på Marsvinsholm (1746-1820), som 1796 bildade Höganäs stenkolsverk. En intressant inblick i företagets verksamhet ger den engelske gruvingenjören Thomas Stawfords dagböcker. Han arbetade vid företaget fram till sin död 1831.
På kartor och aktiebrev från 1800-talets början kan man se hur gruvdriften förändrade landskapet kring Höganäs med sina rykande skorstenar. I motsats till Nyvång fick kolet i Höganäs allt mindre betydelse och leran blev det viktiga råmaterialet. År 1825 anlades ett tegelbruk för tillverkning av eldfast ugns- och murtegel. Och år 1835 började man producera saltglaserat stengods. Bränningen vid höga temperaturer gjorde dessa produkter starka och tåliga och åstadkom en formlig revolution då det gällde kärl och förpackningar: kannor, krus, burkar, muggar, laboratorieutrustning etc. men också byggnadsmaterial och konsthantverk.
Efterfrågan på det saltglaserade godset blev enorm och höganäskärlen kom att inta en viktig plats i den svenska vardagen. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem kring halsen” (August Strindberg, Hemsöborna 1887).
Man producerade nu huvudsakligen keramik och för att få användning för överskottet av kol som bränsle startades sidoproduktioner som glasbruk. Men det var inte bara krus och nyttokärl som tillverkades vid Höganäsbolaget utan också högklassig konstkeramik, utformad av anställda konstnärer och formgivare.
Några läsvärda böcker i ämnet: Lars Bjerning, Skånes jord- och stenindustri. Hälsingborg 1947.
Stenkol och lera. Skildringar kring Höganäsbolagets och dess föregångares verksamhet utgivna av Höganäs-Billesholms Aktiebolag. Redaktion: Gustaf Clemensson. Band 1-4. Uppsala 1953-1973.
Leif L´Estrade, Från stenkol och lera till järnpulver. Höganäsbolaget genom två sekler. Lund 2002.
Ann-Charlotte & Torsten Weimarck, Lergodset från Höganäsbolaget 1832-1926. Riga 2005.
P S Lägg märke till det intressanta mejeriet norr om museet i Höganäs! För planering och sonderingar av vårutflykten stod Jenny Hällström och Per-Jan Pehrsson.
Utflykten till Nyvång och Höganäs genomfördes i strålande solsken och högsommarvärme. Henrik Borg rattade minibussen och Ingemar den åtföljande bilen.
Samhällets förändrade behov skapar förutsättningarna för industrin. Detta avspeglar sig även i Höganäsbolagets historia. Kol ersattes av andra energikällor. Armerad betong, stål, glas och metallplåt tog över teglets roll som byggnadsstomme och fasadmaterial. Skorstenar tillverkas numera av annat material än Höganästegel. Lerkärl slogs ut av glas- och plåtburkar och så småningom plast- och pappersförpackningar. Lerkrusen blev konsthantverksföremål.
Men redan 1911 gav sig bolaget in på det metallurgiska fältet med tillverkning av järnsvamp för de svenska specialstålverken. Man satsade på forskning och utveckling och med den nya produkten järnpulver på 1950-talet blev Höganäs AB ett världsomspännande och världsledande företag med fabriker i många länder.
Efter föredragen och rundvandring i museet gjorde vi studiebesök i keramikanläggningen där bland mycket annat de berömda Höganäskrusen fortfarande tillverkas. Den industriella keramiktillverkningen har upphört men fortsätter hantverksmässigt i en del av bolagets lokaler som tidigare var bl a glasbruk. Av ursprungligen tio ugnar återstår tre mäktiga kupoler. Tillverkningen sker numera i moderna ugnar, men liknande kupolugnar finns fortfarande i drift i Vallåkra och Raus stenkärlsfabrik.
De båda resmålen i Nyvång och Höganäs belyste på ett mycket intressant sätt den parallella utvecklingen av två industriverksamheter i Skåne baserade på samma fyndigheter av varvad kol och lera.
Utvecklingen av nya energikällor och material ryckte undan förutsättningarna för dessa råvarubundna industrier. Men trots detta lever Höganäsverken kvar. Detta visar vilken betydelse innovationer och en satsning på forskning och utveckling har för ett företag att överleva och utvecklas i en globaliserad värld.
En kultur- och industrihistorisk rundvandring i Möllevången. Lördagen den 5 maj 2007 kl 14.30 leder byggnadshistorikern Per-Jan Pehrsson en kultur- och industrihistorisk rundvandring i Möllevången i Malmö. Samlingen sker klockan 14.30 vid statyn Arbetets ära. Under rundvandringen ger Per-Jan sakkunniga kommentarer om byggnader och platser, som har intressanta kopplingar till den industrihistoriska utvecklingen.
Årsmöte och föredrag om PLM och sambandet mellan livsmedelsindustrin och handeln onsdagen den 18 april kl 19.00 i konferenslokalen på Malmö Högskola, kvarteret Flundran.
Efter årsmötet höll Bengt Hane, anställd i nära 20 år på AB Plåtmanufaktur, varav de 10 senaste åren som informationschef, ett föredrag med titeln ”PLM – sambandet mellan livsmedelsindustrin och handeln”.
Sedan Bengt slutat på PLM 1974 började han läsa ekonomisk historia i Lund och har bl a skrivit en C-uppsats om PLM 1943-1969.
Redan på Napoleontiden dök de första plåtförpackningarna för livsmedel upp. I Sverige startade Tornérhjelm 1890 en liten leksaksfabrik i Åkarp som snart flyttade till Lund och fick namnet AB Bleckvarufabriken. Verksamheten breddades med olika bleckemballage till industrin.
En bit in på 1900-talet flyttade verksamheten till Malmö En ny modern fabrik byggdes som stod klar för inflyttning 1909. Till ny VD utsågs Oscar Ferdinand Laurin.
Tio år senare, 1919, bildades AB Plåtmanufaktur genom sammanslagning av de fyra då ledande företagen inom svensk bleckvarutillverkning. En period av stark rationalisering och specialisering inleddes.
Konservburkstillverkningen fick sin första helautomatiska tillverkningslinje. Efter några år införlivades även Carl Lunds Fabriks AB i Malmö.
Oscar Ferdinand Laurin ledde företaget fram till 1943 då han gick i pension och efterträddes av sin son, Knut Laurin, som startade en genomgripande modernisering av företaget och en målmedveten inriktning mot förpackningsindustrin.
Lysekils Emballagefabrik köptes för att få tillgång till en specialfabrik för konservemballage. Produktionen flyttades till Malmöfabriken som byggdes ut.
Så småningom kom även glas- och plastförpackningar in i bilden. Bengts föredrag, som illustrerades med siffror över den fantastiska utvecklingen för PLM, livsmedelsindustrin och handeln, belönades med varma applåder och ett par nyare glasförpackningar med flytande innehåll.
Vid utgången delade Henrik Borg ut en förnämlig broschyr i färg med exempel på skånska industrimiljöer värda att bevara som han själv varit med om att utforma och till vilken Barbro Mellander skrivit företalet.
Håkan Kilhlström från Malmö Museer kompletterade med att dela ut en broschyr med information om utställningen ”Tidernas stad, Malmö 1850 till idag”, och inbjöd samt-liga till invigningen som äger rum lördagen den 28 april kl 12 i Teknikens och Sjöfartens hus, Malmö Museer.
Spännande spår som stimulerar samhällsutvecklingen. Tisdagen den 27 februari 2007 klockan 19.00 ger landsarkivarie Jan Dahlin på Landsarkivet i Lund oss aktuella inblickar i arkivets verksamhet. Jan illustrerar presentationen med några intressanta exempel ur det industrihistoriska kulturarvet från bl a cement-, verkstads- och livsmedelsindustrin samt storjordbruken. Vi bjuds på kaffe och bröd. Välkommen till programmet, som hålls i Arkivcentrum Syds lokaler på Porfyrvägen 20 i Lund. Om du kommer på motorvägen från Malmö, tar du av åt höger mot Dalby. Sen väljer du första avtagsvägen till höger vid trafikljusen. Därmed är du på Porfyrvägen, där du på nr 20 längre ner på vägen parkerar utanför Arkivcentrum Syd.
Tegelbyggandet har gamla traditioner i Skåne där det finns gott om lera. När städerna började växa under 1800-talet behövdes tegel i en större omfattning än nånsin tidigare.
Stora tegelbruk växte upp vid åmynningarna och längs kusterna i Öresund. Tegelstenarna skeppades med båt till Köpenhamn, Malmö, Helsingborg, Landskrona.
När järnvägen började byggas mellan Malmö och Lund 1855 var det tegelbrist och man fick skrapa ihop leveranser från åtskilliga mindre tegelbruk för att kunna bygga stationerna.
Vid denna tid uppstod Bjersunds tegelbruk, en av de få äldre anläggningar som finns kvar. Så småningom förvärvades det av Frans Henrik Kockum, grundaren av Kockums Gjuteri och Mekaniska Werkstad i Malmö (1840) och kom att ingå i hans företagsimperium, som förutom ett stort tegelbruk i Lomma (nu rivet) innehöll industrier som t ex Kallingeverken i Blekinge.
Den kvarstående tegelugnen i Bjersunds tegelbruk är en s k periodisk valvugn med fem fyrhål.
Om hur ugnen fungerade, tegelbrukets historia och den lyckosamma restaureringen på 1980-talet kan man läsa i ”Skånskt tegel” Skånes Hembygdsförbunds årsbok 1984, en mycket intressant skrift för den som är intresserad av tegeltillverkningens historia i Skåne.
Vägbeskrivning: Buss 132 från Malmö eller Landskrona, buss 134 Malmö – Löddeköpinge – Hänkelstorp, buss 137 från Lund.
Promenad ett hundratal meter söderut från Bjärreds busstation, förbi Bjärreds intressanta nedlagda järnvägsstation i trä. Tegelbruket ligger vid kusten väster om väg 110. Servering och museum i en av bostadslängorna.
Mer tips: Andra intressanta bevarade tegelugnar från den äldre perioden är ringugnarna i Tegelberga (ca 5 km söder om Svedala), Tjörnarp (väster om järnvägen) och Utvälinge (vid Vegeåns mynning ca 5 km väster om Ängelholm). Bilder på dem kan du hitta i vårt digitala bildarkiv här på hemsidan.
I de stenrika trakterna i nordöstra Skåne har det brutits sten i långa tider. Den svarta diabasen i Hägghult har brutits under hela 1900-talet och har exporterats långt utanför Sveriges gränser.
Vid det gamla diabasbrottet finns sedan 1994 ett museum med utställning om arbetet i stenbrottet, konstutställning med olika föremål i diabas, café och kunniga guider.
Dessutom en vacker natur och fina promenadvägar längs med det djupa och numera vattenfyllda brottet.
Vägbeskrivning: Hägghult och museet ligger utanför Lönsboda i Östra Göinge.
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information
Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.
