Rosendals avloppspumpstation ligger längst österut på Byggmästaregatan i Malmö.
Idag tar vi det som en självklarhet att när man vrider på vattenkranen, så kommer det härligt friskt vatten ur kranen. Med samma självklarhet förutsätter vi att det vatten vi har använt och som vi kallar avloppsvatten, rinner bort ur vår åsyn och inte skapar några problem för oss, varken i närheten eller vid våra badstränder.
Det ansvarfulla sätt vi idag tar hand om avloppsvattnet, startade för 100 år sedan med invigningen av Rosendals avloppspumpstation. En invigning som gällde hela avloppssystemet med avskärande ledningar, pumpstation och tryckledningar till recipienten. Ett system som idag har växt enormt, inte bara ledningsmässigt utan även med en avancerad avloppsrening.
Ladda ner en 12-sidig skrift om Rosendals avloppspumpstation – och dess 100 år (pdf 4 MB) från Skånska vattentornssällskapets sajt, www.eber.se. Studiebesöksdeltagarna kommer att få den tryckta skriften.
Samling vid Sysavs huvudkontor Spillepengsgatan 13, Malmö.
Sopor förr och nu. Det är ungefär hundra år sedan invånarna i svenska städer tröttnade på att ha illaluktande och smittspridande sopor på gatorna och började köra iväg dem och lägga dem på hög utanför städerna. Trots att samhället förändrades mycket fortsatte vi länge att hantera avfallet på samma sätt.
SYSAVs VD Håkan Rylander berättar om avfallshanteringens historia fram till dagens verksamhet. Vad händer i framtiden. Vi får också se hur SYSAV har återvunnit byggnadsmaterial.
Hattar och mössor. Vi besöker Borgquistska museet i Trelleborg lördagen den 20 september kl. 11.00. Odens Tvärgränd, in på gården.
Borgquistska museet är ett nyöppnat hantverksmuseum som visar hatt- och buntmakeriet genom tiderna. Det ligger i sina ursprungliga lokaler vid Algatan i Trelleborg. Det har legat på samma plats sedan 1866 och efter nedläggningen 112 år senare lades verkstaden orörd i malpåse under nästan 30 år.
Fastighetsägaren Bengt Löfberg, Trelleborgs kommun och Föreningen Gamla Trelleborg står bakom katalogisering av föremålen, renovering av lokalerna och ser till att hålla museet öppet för allmänheten.
Vi blir guidade bland hattstockar, kemikalier, pälsverk, symaskiner, mössor, hattar, modemagasin, tyger och mönster och får dessutom en släkthistoria på köpet.
Den s k spritfabriken i Eslöv är rivningshotad. Ladda ner en artikel om den s k spritfabriken i Eslöv och sprittillverkningens historia.
Dagen efter att ovanstående artikel publicerats på vår sajt, kunde man i Sydsvenskan läsa följande artikel: “Eslöv fråntas rätten att godkänna bygglov.”
Och det fortsätter, den 11 mars 2008 finns i Sydsvenskan följande artikel: “Nu kartläggs Eslövs rivningshot.”
Från vår medlem Anna-Margrethe Thagaard har vi fått ett Eslövsfoto från 2004. Bilden visar lagerhuset före ombyggnaden, och den s k spritfabriken. I bakgrunden till vänster ser vi även Eslövs gamla vattentorn.
Emmaljunga byalag invigde torvmaskinen “Anrep No 1 B” tillverkad i Svedala 1941 och renoverad av entusiaster. Den är uppställd på den ursprungliga fältförsöksplatsen för Skandinaviens första torvskola i Emmaljunga 1902-1905.
Grundaren av torvskolan, Aleph Anrep, såväl som skolans tillkomst har länge varit ganska okända storheter, men med informationsskyltar vid torvmaskinen bringas nu åter ljus över ganska fantastiska pionjärinsatser.
I anslutning till invigningsceremonin anordnades ett torvseminarium med lokala och regionala kännare av torvhanteringens inledande historia. Informationsskyltar i Emmaljunga till parkering, därefter 150 m gångväg.
En delvis renoverad Anrep-maskinen från 1941 – uppställd på “skolemossen” där torvepoken i Emmaljunga inleddes 1902 med utbildning av ett 40-tal av torvförmän och torvprospekterare, från Sverige, Danmark och Norge.
Originalbild från Emmaljunga Torffabrik omkring 1906, med maskinist Johan Ståhle vid maskin No 1 (naturligtvis en Anrep-maskin!!!), men utan linbane-arrangemanget.
Industrivandring i Norra Sorgenfri, Malmö. Lördagen den 19 april 2008 kl 11.00
Under sakkunnig vägledning av byggnadsantikvarie Olga Schlyter vandrade vi bland industrimiljöer i Norra Sorgenfri, Malmö. Ett område med gamla kända Malmöindustrier som Addo, Tripasin, Läderfabrik mm.
Vandringen tog 1½ timme, med start vid vid korsningen S:t Knuts väg-Industrigatan.
Malmö oljeslageri i slutet av 1800-talet.
Föreningens medlemmar lyssnar intresserat på Olga Schlyters byggnadsantikvariska information.
Addos gård upplevdes ha ett betydande rumsligt värde.
Studiebesök i Pildammarnas vattentorn i Malmö den 16 februari kl 14.00. Tornet står på en kulle nära Pildammsvägen, 250 meter söder om Carl Gustafs väg.
Pildammstornet, som stod klart 1903, byggdes för att förbättra vattenförsörjningen i de västra delarna av staden.
Dessa förväntningar kunde tornet kunde inte uppfylla, varför det får anses vara en misslyckad VA-investering. Däremot har tornet tillfört staden betydande skönhetsvärden, vilket får bedömas vara en god investering.
Redan på den äldsta kartan över Höörs by från 1742 finns vattenkvarnen utmärkt. Nuvarande kvarnbyggnad uppfördes 1839 och var i drift till 1947. Efter år av förfall och rivningshot, restaurerades den 1979-80 av ideellt arbetande medlemmar i Föreningen Höörs Mölla.
Den trivsamma miljön med kvarndamm, möllarbostad och trädgård, gränsar till de gamla kvarnstensbrotten i Stenskogen, ett område som planeras bli kultur/naturreservat.
Föreningen Höörs Mölla – historik och restaurering.
Det började egentligen 1973, då Höörs kommun köpte hela kvarnfastigheten för att bygga bostäder. Själva kvarnen lämnades att förfalla och 1978 hamnade Höörs Mölla på kommunens s.k. saneringslista, d.v.s. en förteckning över byggnader, som enligt fastighetskontoret borde rivas.
En knapp majoritet i kommunstyrelsen ville emellertid pröva att rädda möllan och utsåg en arbetsgrupp på fem personer hämtade från kommunstyrelsen, kulturnämnden och tekniska nämnden.
Gruppens uppdrag var att ”undersöka möjligheter till bidrag för upprustning av Höörs Mölla och lägga fram förslag till program för upprustning och fortsatt användning”.
Gruppen som utsågs var Sigvard Persson, Per-Erik Trobäck, Henry Johansson och jag själv, som valdes till ordförande. Kommunens fastighetstekniker Peter Bosson blev vår sekreterare. Vi arbetade ganska informellt. Intresset från allmänheten var mycket stort och ett antal frivilliga anmälde sitt intresse att få hjälpa till med upprustningen.
Den 15 dec 1978 presenterade arbetsgruppen sitt förslag till kommunstyrelsen, vilket bl.a. gick ut på att kommunen tacksamt skulle mottaga erbjudanden om frivillig, ideell arbetskraft samt anslå 235.000 kr till material och el- och vvs-arbeten. Detta kunde facket inte acceptera och alltihop höll på att gå om intet.
Inför detta motstånd föddes idén om att en ideell förening skulle kunna rädda möllan. Initiativet togs av Henry Johansson och den 21 mars 1979 bildades Föreningen Höörs Mölla, stadgar antogs och styrelse valdes. Själv blev jag ordförande och är så fortfarande. Sigvard Persson blev kassör och är nu hedersledamot.
Föreningens ändamål blev:” Upprustning och framtida bevarande av Höörs Mölla. Medlemskap kan vinnas av var och en som har intresse för föreningens arbete.”
Nästa steg blev att föreningen anhöll hos kommunen att få arrendera möllan och tomten – dock inte dammen – för att på ideell väg restaurera själva kvarnbyggnaden. Vidare anhöll vi om ett engångsbidrag på 235.000 kr till material och sådana arbetsinsatser som ej förväntades kunna utföras ideellt.
Ärendet kom upp i fullmäktige, återremitterades för fackliga förhandlingar, kom tillbaks till fullmäktige, bordlades och inte förrän 30 maj 1979 beslutade fullmäktige säga ja till föreningens anhållan. Till råga på allt överklagades beslutet.
Men skam den som ger sig: den 16 juli kunde det fantastiska restaureringsarbetet börja! Erik Broberg blev den perfekte arbetsledaren för en entusiastisk skara människor. Trots att arbetet var hårt och mycket krävande var humöret på topp mest hela tiden.
Allt arbete planlades noga och blev dokumenterat i detalj, både skriftligt och med fotografier. Hermann Beissel följde arbetet med sin kamera.
En kärntrupp på fem pensionärer: Erik Broberg, Sigvard Persson, Henry Johansson, Arthur Ringström och Ragnar Persson arbetade så gott som dagligen på möllan.
Den 3 augusti var nya taket färdigtäckt. Knut Jönsson hade lagt på tegelpannor, som i sin tur genom Peter Bossons försorg hade tagits tillvara från den gamla Mellanstadieskolan. Gråstensmuren var då också fogad.
I november påbörjades det oerhört krävande arbetet med reparation av kvarnhjul och maskineri. Vid årsskiftet hade 2.641 arbetstimmar lagts ner.
Januari 1980 startade renoveringen av bostadsdelen, tre rum och kök på 70 m2. I augusti var kvarnbyggnaden färdigrestaurerad och ytterligare 2.540 arbetstimmar hade avverkats, totalt 5.181 timmar!
Den 13 september 1980 invigdes Möllan. Brandkåren pumpade vatten på kvarnhjulet – någon kvarndamm fanns ju ännu inte! Kommunfullmäktiges ordförande Sylve Öfström delade ut standar, presidenten i Lions Club överlämnade en litografi av Ebbe Sjölin med möllan som motiv. Möllan var fullpackad med intresserade och imponerade människor!
Den 13 maj 1981 fick föreningen byggnadslov att uppföra en förrådsbyggnad och i september samma år började kommunen iordningställa den yttre miljön: restaurering av mölledammen, anläggande av promenadstig och parkeringsplats. Föreningen bidrog med att bygga ett reglerbart dämme.
Till möllans trädgård iordningställde föreningen en uteplats med bänkar och kvarnstensbord.
På årsmötet den 15 maj 1982 invigdes den kompletta kvarnanläggningen av kommunalrådet Stig Glimbrand. Höörs Manskör sjöng och solen sken!
Den 15 februari 1983 erhöll föreningen ”Diplom för berömlig samhällsgagnande gärning” av Höörs Rotary-klubb.
Den 12-15 juni 1986 deltog föreningen i Höörs Jubileumsmässa. I kortegen drog två ardennerhästar en vagn lastad med möllesäckar. På en skylt stod: ”1886 körde bönderna till möllan – 1986 kör turisterna till möllan”.
Prinsessan Christina, som invigde Jubileumsmässan, gjorde före invigningen ett besök på Höörs Mölla och Sigvard Persson guidade med den äran!
Maj 1998 fick Föreningen Höörs Mölla Frosta Härads hembygdsförenings kulturpris ur friherre Werner von Schwerins Minnesfond.
Föreningen deltar varje år, första söndagen i juli, vid firandet av Möllornas Dag. I flera år anordnade också föreningen hantverksutställningar i möllan och dessförinnan kultur- och musikaftnar på Ekeliden.
Trerumslägenheten samt förrådsbyggnaden med garage, toaletter, tvättstuga och verkstad utgör själva förutsättningen för verksamheten. Hyresgästerna svarar för tillsyn och vaktmästarsysslor och hyresintäkterna finansierar reparationer och underhåll av byggnaderna.
1920-tal.
1920-tal.
1930-tal.
Valter Persson, den siste möllaren.
Restaureringsarbete 1979.
Fem eldsjälar 1979. Erik Broberg, Sigvard Persson, Arthur Ringström, Ragnar Persson och Henry Johansson.
Efter restaureringen 1979-80.
Den nuvarande hyresgästen Per Herrmann, med en bakgrund i turistbranschen, driver café vid möllan och tar hand om möllans trädgård. Genom denna konstruktion har kommunen, som ju formellt äger möllan, kommit mycket lindrigt undan tack vare alla eldsjälar i föreningen som under åren på olika sätt med stor energi, glädje och kunnighet underhållit, vårdat och att tagit hand om Höörs Mölla. Höörs kommun har begåvats med en turistattraktion, dit skolklasser, föreningar och enskilda gärna söker sig.
Gunnarps Tegelbruk i Tjörnarp från ca 1850 drevs ursprungligen som ett mindre gårdsbruk tillhörande Gunnarpsgården. Genom järnvägens tillkomst blev det bättre avsättningsmöjligheter och under ledning av fabrikör John Olander ökades produktionen betydligt.
År 1898 byggdes en rektangulär gråstensugn, typ ringugn med 18 stycken brännkammare och tegelklädda valvgångar. Varje kammare hade en port mot utsidan av ugnen. Ovanpå ugnen fanns ca 300 bränsleluckor.
Ringugnen, insida.
Bruket sysselsatte som mest 35-40 man och var under 1900-talets första hälft det största företaget i Tjörnarp. Som mest producerades 2,5 miljoner tegel per år.
Efter en förödande eldsvåda år 1958 lades bruket ned. Själva brännugnen blev kvar men taköverbyggnaden brann ner. Den 37½ meter höga skorstenen revs året därpå.
Efter branden användes ugnen en tid som hönseri och potatiskällare men lämnades sedan att förfalla i 35 år. Träd och buskar slog rot ovanpå ugnen och växte sig stora.
1985 kom ugnen med i Länsstyrelsens kulturminnesvårdsprogram och i Höörs kommuns Bevaringsplan. Samma år förvärvade Höörs kommun ugnen genom markbyte.
I samband med den s.k. Landsbygd 90-kampanjen ”Hela Sverige ska leva” startade Tjörnarps Sockengille ett antal studiecirklar. En av dem kom att arbeta med sin hembygds miljö, kultur och historia.
Tanken väcktes att på ideell väg och genom bidrag försöka rädda den unika ringugnen från fortsatt förfall och även beskriva gångna tiders tegeltillverkning.
Ringugnen, utsida.
1993 – 94 restaurerades ringugnen och försågs med en taköverbyggnad. Arbetet administrerades genom Tjörnarps Sockengille och kunde utföras tack vare ALU-(arbetslivsutvecklings-) arbete, ideellt arbete, gåvor och bidrag.
Lergravarna.
1994 den 9 september återinvigdes ringugnen av landshövdingen. 1995 i maj utkom boken om Gunnarps Tegelbruk och i juni fick Sockengillet kommunens kulturpris. 1999 i oktober beslutade Höörs kommunfullmäktige att avsätta lergravarna (ca 12 hektar) som naturreservat.
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information
Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.
