Denna debattartikel har tidigare varit införd i Skånska Dagbladet 2007-11-12.
För några veckor sedan kunde vi läsa att Naturvårdsverket ska lösa ut Heidelberg cement som ägare till Limhamns kalkbrott. Brottet ska bli naturreservat och öppnas för allmänheten. Boende och besökare i Öresundsregionen och kan få tillgång till en spektakulär miljö som tidigare bara kunnat anas från brottets kanter.
Med tanke på tillströmningen till de öppna visningarna finns ett stort intresse. Det är bara att gratulera!
Eller? lite märkligt är det väl att brottet betecknas som en naturmiljö? Och att spåren efter kalkbrytning och cementtillverkning inte får plats i naturvårdsverkets visioner om brottet?
Med tanke på att kalkbrytning förekommit i hundratals år i Limhamn och gett samhället dess namn (lim=kalk) och att kalken omvandlats till cement i den jättelika fabriken som bildar fond vid hamnen, och att tusentals limhamnare genom åren tjänat sina uppehällen med arbete i brottet, att oräkneliga byggnader och broar uppförts av limhamnskalken, finns det helt klart kulturhistoriska intressen att bevaka vid en naturskapande insats i brottet.
En öppen fråga ställd till de kulturmiljövårdande kommunala och regionala myndigheterna, dvs Malmö kommun och Länsstyrelsen i Skåne län:
Finns det månne möjlighet att komplettera Naturvårdsverkets finansiella resurser och biologiska kunnande genom att använda skyddsinstrumentet kulturreservat?
Sedan 1999-års miljöbalk kan man med kulturreservat vårda och bevara värdefulla kulturpräglade landskap, vilket Limhamns kalkbrott kan kallas.
I ett kulturreservat kan hela områdets natur- och kulturmiljövärden skyddas och vårdas. I så fall får grodorna samsas med järnvägsräls och anläggningar för kalkens uppfodring. På så sätt kanske förståelsen för platsen ökar och respekten för både biologiska och kulturella värden kan säkras.
Henrik Borg, Jenny Hällström, Leif Högberg, Ingemar Johnn, Christian Kindblad, Eber Ohlsson, Per-Jan Pehrsson
Föreningen Industrihistoria i Skåne