Lördagen den 9 juni 2007 vårutflykt till Nordvästra Skåne. Tema för utflykten är kol och lera med besök i Nyvång och Höganäs.
Dagsprogram, preliminärt:
09.30 Mötesplats Helsingborg, Dunckerska kulturhusets östra entré vid parkringsplatsen för gemensam avresa med buss till Nyvångs samhälle.
10.00 ca Nyvång – stenkolsbrytning. Besök i Nyvångs gruvmuseum och gruva, guidning av f.d. gruvarbetare Otto Wickman.
Mer information om museet finner du på www.nyvangsgruva.se
12.00 Avresa till Höganäs.
12.30-13.15 Lunchpaus (matställen på platsen eller medhavd kost).
13.15-15.15 Besök i Höganäs – stenkol, lera och keramik. Vi besöker de historiska fabriksmiljöerna kring Höganäsbolaget och guidas i Höganäs museum av f.d. huvudingenjör Berne Liljegren.
Mer information om Höganäs museum finner du på www.hoganasmuseum.se
15.30 Avresa mot Helsingborg.
ca 16.00 Avlämning vid Dunckerska kulturhuset i Helsingborg.
Rapport från vårutflykten till Nyvång-Höganäs, 9 juni 2007.
Per-Jan Pehrsson, sekreterare
Nyvång
I Nyvång togs vi emot av Otto Wichmann, en verklig veteran bland gruvarbetarna och en mycket kunnig och entusiastisk skildrare både av gruvnäringens historia och det praktiska arbetet under jord.
Otto kom till Sverige från Tyskland 1946 och började arbeta med kolbrytning i Nyvångs gruva 1948.
Stenkolslagren (kolflötserna) i nordvästra Skåne ligger varvade med lera och sandsten. Beroende på lagrens mäktighet, tillgänglighet och kvalitet ger de råmaterial till såväl keramik-, tegel- och stenprodukter vid sidan av kolbrytningen.
Den skånska kolbrytningen var länge koncentrerad till Höganästrakten, men under 1800-talets senare hälft och en bit in på 1900-talet öppnades en rad nya kolgruvor i nordvästra Skåne (t ex Stabbarp 1867, Bjuv 1873, Skromberga 1875, Ljungsgård 1887, Hyllinge 1901, Gunnarstorp 1914) och gav upphov till nya samhällen.
Flera av dessa kombinerade gruvdriften med tegelbruk. Lera av speciellt god beskaffenhet användes till eldfast tegel.
Nyvångs gruva, strax väster om Åstorp i Skåne (Ormastorp), öppnades 1907-11 med gruvschaktet ”Carl Cervin” som nådde ned till 100 meters djup. Gruvan ingick i det nyligen bildade Höganäs-Billesholms AB, som slog samman regionens stenkols- och lerindustri och blev ledare för all kolbrytning i Skåne.
Den utvecklades till den största kolgruvan i landet. Gångarna under marken fick en sammanlagd längd på över 50 mil och stod i förbindelse med gruvorna i Gunnarstorp och Bjuv.
Under andra världskriget spelade gruvan en viktig roll som bränsleleverantör till bl a järnvägsnätet och sysselsatte omkring 500 man. Sedan avtog kolets betydelse som energikälla i industrisamhället och 1966 lades gruvan ned.
Gruvschaktet är numera igenfyllt och plomberat. Men ovan jord reser sig en mäktig hög av huvudsakligen sandstenskross från gruvbrytningen.
Nedanför ”Bergbunken” ligger Nyvångs välplanerade gruvsamhälle med föredömligt utformade arbetarbostäder i sina trädgårdar. Av produktionsbyggnaderna återstår den monumentala maskinhallen, där gruvmuseet finns.
Med utgångspunkt från museets rika samling av föremål och bilder berättade Otto detaljerat och mycket levande om gruvarbetet i Nyvång med många målande exempel från sitt eget gruvarbetarliv.
Vi fick en unik inblick i det tunga och smutsiga arbetet i trånga gruvgångar, som efterhand underlättades genom ny teknisk utrustning och bättre transportsystem, men också om den positiva samhällsandan i den välutrustade trädgårdsstaden ovan jord, som på många sätt blev en förebild för liknande industrisamhällen i Sverige.
Besöket avslutades med en mycket instruktiv film från 1932.
Höganäs
Resan till Höganäs där vi åt lunch blev en resa tillbaka till kolbrytningens historiska rötter. Och samtidigt ett intressant perspektivskifte.
Berättelsen om Nyvång skildrades underifrån, genom en gruvarbetares ögon och erfarenheter. Berättelsen om Höganäsbolagets historia belystes av engagerade och historiskt kunniga personer från verksledningen med en naturlig tonvikt på entreprenörernas, den ekonomiska utvecklingens och de tekniska innovationernas betydelse för företagets utveckling.
Staden Höganäs har utvecklats kring två samhällsbildningar som så småningom vuxit samman: det gamla fiskeläget i väster vid havet med sin mera oregelbundna struktur och det lilla regelbundet planerade brukssamhället vid Ryd kring kolbrytningen inåt land från tidigt 1800-tal.
Höganäs museum är inrymt i en av de äldsta byggnaderna, ”ett sandstenshus, 40 alnar långt, 10 alnar bredt, 2:ne våningar, inredt till mjölqvarn med complett eld- och luftmaskin, 2:ne par stenar, bebos för resten af grufvefolk”, uppfört 1814 och museum från 1925.
Kring museet grupperas spåren av ett litet rektangulärt mönstersamhälle som bestod av ett torg, bostäder, kontor, bageri, bryggeri, en park m m. Ett stycke österut ligger en unik sandstensbyggnad, ”Fyrkanten” (1820), en gruvarbetarbostad för 8 familjer. Den patriarkala strukturen i detta brukssamhälle understryks av den monumentala statyn över ”Eric Ruuth Grundläggare af Skånska Stenkolsverket” (rest 1861).
På museet togs vi om hand av Berne Liljegren och Rolf Andersson, båda med lång erfarenhet från ledande befattningar inom Höganäsbolaget. De gav en intressant orientering om kolbrytningens och Höganäsbolagets historia och de tekniska innovationer som gjorde det möjligt för företaget att utvecklas.
Kolbrytning i Skåne förekom redan under den danska tiden. Efter den svenska erövringen drev den mångsidiga grevinnan Maria Sophia Oxenstierna på Krapperups gods kolbrytning för södra västkustens fyrar fram till 1680. 1738 startade kolbrytning på nytt under ett bolag som bildats av Jonas Alström i Alingsås m fl. Man tillverkade också eldfasta deglar av leran.
Verksamheten övergick mot slutet av 1700-talet under dramatiska förvecklingar till godsägaren och industrimannen Eric Ruuth på Marsvinsholm (1746-1820), som 1796 bildade Höganäs stenkolsverk. En intressant inblick i företagets verksamhet ger den engelske gruvingenjören Thomas Stawfords dagböcker. Han arbetade vid företaget fram till sin död 1831.
På kartor och aktiebrev från 1800-talets början kan man se hur gruvdriften förändrade landskapet kring Höganäs med sina rykande skorstenar. I motsats till Nyvång fick kolet i Höganäs allt mindre betydelse och leran blev det viktiga råmaterialet. År 1825 anlades ett tegelbruk för tillverkning av eldfast ugns- och murtegel. Och år 1835 började man producera saltglaserat stengods. Bränningen vid höga temperaturer gjorde dessa produkter starka och tåliga och åstadkom en formlig revolution då det gällde kärl och förpackningar: kannor, krus, burkar, muggar, laboratorieutrustning etc. men också byggnadsmaterial och konsthantverk.
Efterfrågan på det saltglaserade godset blev enorm och höganäskärlen kom att inta en viktig plats i den svenska vardagen. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem kring halsen” (August Strindberg, Hemsöborna 1887).
Man producerade nu huvudsakligen keramik och för att få användning för överskottet av kol som bränsle startades sidoproduktioner som glasbruk. Men det var inte bara krus och nyttokärl som tillverkades vid Höganäsbolaget utan också högklassig konstkeramik, utformad av anställda konstnärer och formgivare.
Några läsvärda böcker i ämnet:
Lars Bjerning, Skånes jord- och stenindustri. Hälsingborg 1947.
Stenkol och lera. Skildringar kring Höganäsbolagets och dess föregångares verksamhet utgivna av Höganäs-Billesholms Aktiebolag. Redaktion: Gustaf Clemensson. Band 1-4. Uppsala 1953-1973.
Leif L´Estrade, Från stenkol och lera till järnpulver. Höganäsbolaget genom två sekler. Lund 2002.
Ann-Charlotte & Torsten Weimarck, Lergodset från Höganäsbolaget 1832-1926. Riga 2005.
P S Lägg märke till det intressanta mejeriet norr om museet i Höganäs!
För planering och sonderingar av vårutflykten stod Jenny Hällström och Per-Jan Pehrsson.
Utflykten till Nyvång och Höganäs genomfördes i strålande solsken och högsommarvärme. Henrik Borg rattade minibussen och Ingemar den åtföljande bilen.
Samhällets förändrade behov skapar förutsättningarna för industrin. Detta avspeglar sig även i Höganäsbolagets historia. Kol ersattes av andra energikällor. Armerad betong, stål, glas och metallplåt tog över teglets roll som byggnadsstomme och fasadmaterial. Skorstenar tillverkas numera av annat material än Höganästegel. Lerkärl slogs ut av glas- och plåtburkar och så småningom plast- och pappersförpackningar. Lerkrusen blev konsthantverksföremål.
Men redan 1911 gav sig bolaget in på det metallurgiska fältet med tillverkning av järnsvamp för de svenska specialstålverken. Man satsade på forskning och utveckling och med den nya produkten järnpulver på 1950-talet blev Höganäs AB ett världsomspännande och världsledande företag med fabriker i många länder.
Efter föredragen och rundvandring i museet gjorde vi studiebesök i keramikanläggningen där bland mycket annat de berömda Höganäskrusen fortfarande tillverkas. Den industriella keramiktillverkningen har upphört men fortsätter hantverksmässigt i en del av bolagets lokaler som tidigare var bl a glasbruk. Av ursprungligen tio ugnar återstår tre mäktiga kupoler. Tillverkningen sker numera i moderna ugnar, men liknande kupolugnar finns fortfarande i drift i Vallåkra och Raus stenkärlsfabrik.
De båda resmålen i Nyvång och Höganäs belyste på ett mycket intressant sätt den parallella utvecklingen av två industriverksamheter i Skåne baserade på samma fyndigheter av varvad kol och lera.
Utvecklingen av nya energikällor och material ryckte undan förutsättningarna för dessa råvarubundna industrier. Men trots detta lever Höganäsverken kvar. Detta visar vilken betydelse innovationer och en satsning på forskning och utveckling har för ett företag att överleva och utvecklas i en globaliserad värld.
Bilder från vårutflykten till Nyvång-Höganäs.
