Måndagen den 20 april 2009, kl 18.00. Årsmöte. Lokal är Malmö Museer, Teknikens och Sjöfartens hus, Malmöhusvägen 7, Malmö. Ingång sker från museilokalens västra sida.
Efter årsmötet blir det en kort kaffepaus, och därefter kl 19.00 föredrag av Robert Willim “Industriruinens återkomst”.
Han kommer att ge oss intressanta perspektiv på vad det är som vi bevarar som industriminnen. Är det byggnaden/fabriken som vi ska ge nya funktioner, som uppfräschade ruiner omvandlade till bostäder, kaféer, gallerier eller trendiga arbetsplatser.
Eller kan de ha en annan plats i vårt kulturarv, och i så fall hur?
Robert Willim är etnolog och forskare vid Lunds universitet som disputerade på en avhandling om Framfab 2002 och har ett brett kulturperspektiv i sitt arbete.
Han har nyligen publicerat boken Industrial Cool som diskuterar hur vi kan ta vara på industrihistorien.
Lördagen den 28 mars 2009, kl 13.00-15.30. Bakom fasaderna på Limhamns cementfabrik.
Följ med på ett besök på gamla Cementa i Limhamn. Här har cement tillverkats från 1889 till 1970-talets början. Cementen som tillverkats här har använts i konstruktioner och byggnader världen över och företaget har satt sin prägel på Limhamns siluett, bebyggelse och samhällsanda.
Limhamn betyder kalkhamn och här har man brutit och bearbetat kalksten i hundratals år. Idag när kalkbrottet är nedlagt, järnvägsspåren upprivna och fabriken bara ska användas något år till, vill vi beskriva denna klassiska skånska industrimiljö genom ett besök som innehåller en historisk tillbakablick, en rundvandring på fabriksområdet och en blick mot framtiden där de nya ägarna planerar att med viss återanvändning bygga nya bostäder i miljön.
Medverkande: Sven Olof Ahlberg Kulturbyggnadsbyrån, Lennart Björklund projektchef NCC Construction AB, Olga Schlyter Byggnadsantikvarie Malmö museer, Ingemar Wickström fd vVD Cementa
Tid: Lördagen 28:e mars klockan 1300-1530.
Plats: Heidelbergs kontor på fd Cementa, (50 m innanför fabriksgrinden), Övägen 1.
Lästips: Alf Åberg Cement i 100 år, en krönika om Skånska cementaktiebolaget AB Cementa.
Styckar elefant till ortoped och andra minnesvärda berättelser från Kristianstads livsmedelsindustri. Möte i Kristianstad om livsmedelsindustrin i Kristianstadstrakten. Torsdagen den 22 november 2007 kl 18.30 på Regionmuseet i Kristianstad.
Vi räknar med att Leif Börje-Frid som samlat in material och berättelser från företagen, kommer att visa bilder och på ett lättillgängligt sätt delge oss anekdoter och spännande berättelser om företagen och dess förgrundsgestalter, recept och matprodukter
Medlemmar går in gratis, icke medlemmar kan köpa rabatterat medlemskap i IHS för 40 kr.
12.30-13.15 Lunchpaus (matställen på platsen eller medhavd kost).
13.15-15.15 Besök i Höganäs – stenkol, lera och keramik. Vi besöker de historiska fabriksmiljöerna kring Höganäsbolaget och guidas i Höganäs museum av f.d. huvudingenjör Berne Liljegren.
ca 16.00 Avlämning vid Dunckerska kulturhuset i Helsingborg.
Rapport från vårutflykten till Nyvång-Höganäs, 9 juni 2007.
Per-Jan Pehrsson, sekreterare
Nyvång I Nyvång togs vi emot av Otto Wichmann, en verklig veteran bland gruvarbetarna och en mycket kunnig och entusiastisk skildrare både av gruvnäringens historia och det praktiska arbetet under jord.
Otto kom till Sverige från Tyskland 1946 och började arbeta med kolbrytning i Nyvångs gruva 1948.
Stenkolslagren (kolflötserna) i nordvästra Skåne ligger varvade med lera och sandsten. Beroende på lagrens mäktighet, tillgänglighet och kvalitet ger de råmaterial till såväl keramik-, tegel- och stenprodukter vid sidan av kolbrytningen.
Den skånska kolbrytningen var länge koncentrerad till Höganästrakten, men under 1800-talets senare hälft och en bit in på 1900-talet öppnades en rad nya kolgruvor i nordvästra Skåne (t ex Stabbarp 1867, Bjuv 1873, Skromberga 1875, Ljungsgård 1887, Hyllinge 1901, Gunnarstorp 1914) och gav upphov till nya samhällen.
Flera av dessa kombinerade gruvdriften med tegelbruk. Lera av speciellt god beskaffenhet användes till eldfast tegel.
Nyvångs gruva, strax väster om Åstorp i Skåne (Ormastorp), öppnades 1907-11 med gruvschaktet ”Carl Cervin” som nådde ned till 100 meters djup. Gruvan ingick i det nyligen bildade Höganäs-Billesholms AB, som slog samman regionens stenkols- och lerindustri och blev ledare för all kolbrytning i Skåne.
Den utvecklades till den största kolgruvan i landet. Gångarna under marken fick en sammanlagd längd på över 50 mil och stod i förbindelse med gruvorna i Gunnarstorp och Bjuv.
Under andra världskriget spelade gruvan en viktig roll som bränsleleverantör till bl a järnvägsnätet och sysselsatte omkring 500 man. Sedan avtog kolets betydelse som energikälla i industrisamhället och 1966 lades gruvan ned.
Gruvschaktet är numera igenfyllt och plomberat. Men ovan jord reser sig en mäktig hög av huvudsakligen sandstenskross från gruvbrytningen.
Nedanför ”Bergbunken” ligger Nyvångs välplanerade gruvsamhälle med föredömligt utformade arbetarbostäder i sina trädgårdar. Av produktionsbyggnaderna återstår den monumentala maskinhallen, där gruvmuseet finns.
Med utgångspunkt från museets rika samling av föremål och bilder berättade Otto detaljerat och mycket levande om gruvarbetet i Nyvång med många målande exempel från sitt eget gruvarbetarliv.
Vi fick en unik inblick i det tunga och smutsiga arbetet i trånga gruvgångar, som efterhand underlättades genom ny teknisk utrustning och bättre transportsystem, men också om den positiva samhällsandan i den välutrustade trädgårdsstaden ovan jord, som på många sätt blev en förebild för liknande industrisamhällen i Sverige.
Besöket avslutades med en mycket instruktiv film från 1932.
Höganäs Resan till Höganäs där vi åt lunch blev en resa tillbaka till kolbrytningens historiska rötter. Och samtidigt ett intressant perspektivskifte.
Berättelsen om Nyvång skildrades underifrån, genom en gruvarbetares ögon och erfarenheter. Berättelsen om Höganäsbolagets historia belystes av engagerade och historiskt kunniga personer från verksledningen med en naturlig tonvikt på entreprenörernas, den ekonomiska utvecklingens och de tekniska innovationernas betydelse för företagets utveckling.
Staden Höganäs har utvecklats kring två samhällsbildningar som så småningom vuxit samman: det gamla fiskeläget i väster vid havet med sin mera oregelbundna struktur och det lilla regelbundet planerade brukssamhället vid Ryd kring kolbrytningen inåt land från tidigt 1800-tal.
Höganäs museum är inrymt i en av de äldsta byggnaderna, ”ett sandstenshus, 40 alnar långt, 10 alnar bredt, 2:ne våningar, inredt till mjölqvarn med complett eld- och luftmaskin, 2:ne par stenar, bebos för resten af grufvefolk”, uppfört 1814 och museum från 1925.
Kring museet grupperas spåren av ett litet rektangulärt mönstersamhälle som bestod av ett torg, bostäder, kontor, bageri, bryggeri, en park m m. Ett stycke österut ligger en unik sandstensbyggnad, ”Fyrkanten” (1820), en gruvarbetarbostad för 8 familjer. Den patriarkala strukturen i detta brukssamhälle understryks av den monumentala statyn över ”Eric Ruuth Grundläggare af Skånska Stenkolsverket” (rest 1861).
På museet togs vi om hand av Berne Liljegren och Rolf Andersson, båda med lång erfarenhet från ledande befattningar inom Höganäsbolaget. De gav en intressant orientering om kolbrytningens och Höganäsbolagets historia och de tekniska innovationer som gjorde det möjligt för företaget att utvecklas.
Kolbrytning i Skåne förekom redan under den danska tiden. Efter den svenska erövringen drev den mångsidiga grevinnan Maria Sophia Oxenstierna på Krapperups gods kolbrytning för södra västkustens fyrar fram till 1680. 1738 startade kolbrytning på nytt under ett bolag som bildats av Jonas Alström i Alingsås m fl. Man tillverkade också eldfasta deglar av leran.
Verksamheten övergick mot slutet av 1700-talet under dramatiska förvecklingar till godsägaren och industrimannen Eric Ruuth på Marsvinsholm (1746-1820), som 1796 bildade Höganäs stenkolsverk. En intressant inblick i företagets verksamhet ger den engelske gruvingenjören Thomas Stawfords dagböcker. Han arbetade vid företaget fram till sin död 1831.
På kartor och aktiebrev från 1800-talets början kan man se hur gruvdriften förändrade landskapet kring Höganäs med sina rykande skorstenar. I motsats till Nyvång fick kolet i Höganäs allt mindre betydelse och leran blev det viktiga råmaterialet. År 1825 anlades ett tegelbruk för tillverkning av eldfast ugns- och murtegel. Och år 1835 började man producera saltglaserat stengods. Bränningen vid höga temperaturer gjorde dessa produkter starka och tåliga och åstadkom en formlig revolution då det gällde kärl och förpackningar: kannor, krus, burkar, muggar, laboratorieutrustning etc. men också byggnadsmaterial och konsthantverk.
Efterfrågan på det saltglaserade godset blev enorm och höganäskärlen kom att inta en viktig plats i den svenska vardagen. ”Han kom som ett yrväder en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem kring halsen” (August Strindberg, Hemsöborna 1887).
Man producerade nu huvudsakligen keramik och för att få användning för överskottet av kol som bränsle startades sidoproduktioner som glasbruk. Men det var inte bara krus och nyttokärl som tillverkades vid Höganäsbolaget utan också högklassig konstkeramik, utformad av anställda konstnärer och formgivare.
Några läsvärda böcker i ämnet: Lars Bjerning, Skånes jord- och stenindustri. Hälsingborg 1947.
Stenkol och lera. Skildringar kring Höganäsbolagets och dess föregångares verksamhet utgivna av Höganäs-Billesholms Aktiebolag. Redaktion: Gustaf Clemensson. Band 1-4. Uppsala 1953-1973.
Leif L´Estrade, Från stenkol och lera till järnpulver. Höganäsbolaget genom två sekler. Lund 2002.
Ann-Charlotte & Torsten Weimarck, Lergodset från Höganäsbolaget 1832-1926. Riga 2005.
P S Lägg märke till det intressanta mejeriet norr om museet i Höganäs! För planering och sonderingar av vårutflykten stod Jenny Hällström och Per-Jan Pehrsson.
Utflykten till Nyvång och Höganäs genomfördes i strålande solsken och högsommarvärme. Henrik Borg rattade minibussen och Ingemar den åtföljande bilen.
Samhällets förändrade behov skapar förutsättningarna för industrin. Detta avspeglar sig även i Höganäsbolagets historia. Kol ersattes av andra energikällor. Armerad betong, stål, glas och metallplåt tog över teglets roll som byggnadsstomme och fasadmaterial. Skorstenar tillverkas numera av annat material än Höganästegel. Lerkärl slogs ut av glas- och plåtburkar och så småningom plast- och pappersförpackningar. Lerkrusen blev konsthantverksföremål.
Men redan 1911 gav sig bolaget in på det metallurgiska fältet med tillverkning av järnsvamp för de svenska specialstålverken. Man satsade på forskning och utveckling och med den nya produkten järnpulver på 1950-talet blev Höganäs AB ett världsomspännande och världsledande företag med fabriker i många länder.
Efter föredragen och rundvandring i museet gjorde vi studiebesök i keramikanläggningen där bland mycket annat de berömda Höganäskrusen fortfarande tillverkas. Den industriella keramiktillverkningen har upphört men fortsätter hantverksmässigt i en del av bolagets lokaler som tidigare var bl a glasbruk. Av ursprungligen tio ugnar återstår tre mäktiga kupoler. Tillverkningen sker numera i moderna ugnar, men liknande kupolugnar finns fortfarande i drift i Vallåkra och Raus stenkärlsfabrik.
De båda resmålen i Nyvång och Höganäs belyste på ett mycket intressant sätt den parallella utvecklingen av två industriverksamheter i Skåne baserade på samma fyndigheter av varvad kol och lera.
Utvecklingen av nya energikällor och material ryckte undan förutsättningarna för dessa råvarubundna industrier. Men trots detta lever Höganäsverken kvar. Detta visar vilken betydelse innovationer och en satsning på forskning och utveckling har för ett företag att överleva och utvecklas i en globaliserad värld.
Årsmöte och föredrag om PLM och sambandet mellan livsmedelsindustrin och handeln onsdagen den 18 april kl 19.00 i konferenslokalen på Malmö Högskola, kvarteret Flundran.
Efter årsmötet höll Bengt Hane, anställd i nära 20 år på AB Plåtmanufaktur, varav de 10 senaste åren som informationschef, ett föredrag med titeln ”PLM – sambandet mellan livsmedelsindustrin och handeln”.
Sedan Bengt slutat på PLM 1974 började han läsa ekonomisk historia i Lund och har bl a skrivit en C-uppsats om PLM 1943-1969.
Redan på Napoleontiden dök de första plåtförpackningarna för livsmedel upp. I Sverige startade Tornérhjelm 1890 en liten leksaksfabrik i Åkarp som snart flyttade till Lund och fick namnet AB Bleckvarufabriken. Verksamheten breddades med olika bleckemballage till industrin.
En bit in på 1900-talet flyttade verksamheten till Malmö En ny modern fabrik byggdes som stod klar för inflyttning 1909. Till ny VD utsågs Oscar Ferdinand Laurin.
Tio år senare, 1919, bildades AB Plåtmanufaktur genom sammanslagning av de fyra då ledande företagen inom svensk bleckvarutillverkning. En period av stark rationalisering och specialisering inleddes.
Konservburkstillverkningen fick sin första helautomatiska tillverkningslinje. Efter några år införlivades även Carl Lunds Fabriks AB i Malmö.
Oscar Ferdinand Laurin ledde företaget fram till 1943 då han gick i pension och efterträddes av sin son, Knut Laurin, som startade en genomgripande modernisering av företaget och en målmedveten inriktning mot förpackningsindustrin.
Lysekils Emballagefabrik köptes för att få tillgång till en specialfabrik för konservemballage. Produktionen flyttades till Malmöfabriken som byggdes ut.
Så småningom kom även glas- och plastförpackningar in i bilden. Bengts föredrag, som illustrerades med siffror över den fantastiska utvecklingen för PLM, livsmedelsindustrin och handeln, belönades med varma applåder och ett par nyare glasförpackningar med flytande innehåll.
Vid utgången delade Henrik Borg ut en förnämlig broschyr i färg med exempel på skånska industrimiljöer värda att bevara som han själv varit med om att utforma och till vilken Barbro Mellander skrivit företalet.
Håkan Kilhlström från Malmö Museer kompletterade med att dela ut en broschyr med information om utställningen ”Tidernas stad, Malmö 1850 till idag”, och inbjöd samt-liga till invigningen som äger rum lördagen den 28 april kl 12 i Teknikens och Sjöfartens hus, Malmö Museer.
Spännande spår som stimulerar samhällsutvecklingen. Tisdagen den 27 februari 2007 klockan 19.00 ger landsarkivarie Jan Dahlin på Landsarkivet i Lund oss aktuella inblickar i arkivets verksamhet. Jan illustrerar presentationen med några intressanta exempel ur det industrihistoriska kulturarvet från bl a cement-, verkstads- och livsmedelsindustrin samt storjordbruken. Vi bjuds på kaffe och bröd. Välkommen till programmet, som hålls i Arkivcentrum Syds lokaler på Porfyrvägen 20 i Lund. Om du kommer på motorvägen från Malmö, tar du av åt höger mot Dalby. Sen väljer du första avtagsvägen till höger vid trafikljusen. Därmed är du på Porfyrvägen, där du på nr 20 längre ner på vägen parkerar utanför Arkivcentrum Syd.
August Schmitz – en omdiskuterad patriark. En av Malmös mest framträdande historiska personligheter inom såväl industriell som kommunal verksamhet är August Schmitz.
Om denne mäktige och märklige man med stenhårda krav på arbetsdisciplin berättar fil. dr Sven Olof Arlebäck tisdagen den 24 oktober klockan 19.00. Det fängslande föredraget sker i konferenslokalen på Malmö Högskola, kvarteret Flundran, f d Engelbrektsboden i hörnan av Citadellsvägen och Gibraltargatan. Hjärtligt välkommen!
Som introduktion till Sven Olof Arlebäcks föredrag får du här några aptitretande basfakta om August Schmitz: Vid 23 års ålder blev han 1874 VD vid Malmö Yllefabriks AB, dvs. Doffeln, som malmöborna kallade fabriken för. Och sen förblev han dess VD under 57 år fram till sin 80-årsdag 1931!
En stor motgång drabbade honom och alla hans anställda under natten mellan den 7 och 8 mars 1888, då Doffeln, som låg i det kvarter där Hansakompagniet nu finns, brann ner till grunden. Men redan vid årets slut stod det nya 5-våninghuset under tak. Ungefär samtidigt byggde August Schmitz upp en ny fabrik i Furulund för tvättning och färgning av textilier.
Därmed var grunden lagd till det som under sina mest framgångsrika år var Skandinaviens största yllefabrik. Antalet anställda var då över tusen personer, de flesta kvinnor.
Under sitt mycket aktiva liv var August Schmitz utöver sitt VD-jobb i det egna företaget engagerad i många verksamheter. Bl. a var han tysk generalkonsul, styrelseordförande i Kockums, VD i 24 år för Sydsvenska Kraftaktiebolaget (som sen blev Sydkraft och idag E.ON), ledamot av Malmö stadsfullmäktige under 21 år, ledamot i styrelsen för Malmö stads gas- och elektricitetsverk i 28 år och vice ordförande i styrelsen för Malmö stads spårvägar under 18 år.
Som sagt: Hjärtligt välkommen den 24 oktober 2006 klockan 19.00 för att ta del av Sven Olof Arlebäcks fängslande berättelse om en av Malmös främsta historiska personligheter: August Schmitz.
Årsmöte och föredrag om en stenrik Limhamnshistoria under fyra sekler. Välkommen till årsmötet 2006 och till en stenrik Limhamnshistoria under fyra sekler.
Torsdagen den 27 april 2006 klockan 18.00 är du välkommen till vårt årsmöte! Det hålls i konferenslokalen på Malmö Högskola, kvarteret Flundran, f d Engelbrektsboden i hörnan av Citadellsvägen och Gibraltargatan. Efter årsmötesförhandlingarna håller Ingemar Wickström ett mycket illustrativt och spännande föredrag med titeln ”Kalk och cement – om stenindustrin i Limhamn under 400 år”.
Ingemar Wickström har varit chefsjurist i Skånska Cement/Euroc under åren 1970-1982 och var sen VVD i Scancem 1982-1986.
Stationshus och järnvägsmiljöer. Den svenska järnvägen 150 år. Den svenska järnvägen fyller 150 år. Välkommen till den kungliga väntsalen!
Den 5 mars 1856 rullade det första tåget med hjälp av ångloket Oscar från Örebro till Nora. I december samma år invigdes stambanebiten Malmö-Lund.
Om detta och om hur nya spår och stationer sen växte fram berättar Tomas Tägil, universitetslektor och arkitekt vid LTH, onsdagen den 5 april 2006 klockan 19.00. Och platsen är inte vilken som helst utan Kungliga väntsalen från 1896 på Malmö C. Om du går in genom huvudentrén mot bussterminalen, så viker du direkt efter svängdörren åt höger, passerar kiosken och följer gången mot spår 9-11. Ovanför en av de närmaste dörrarna ser du en kunglig krona.
Innanför den dörren startar vi och fullföljer den resa som Tomas döpt till ”Stationshus och järnvägsmiljöer”. En trevlig och nostalgisk resa.
Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av cookies. mer information
Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.
